Om du gav mig en chans att lära känna dig.

Om du tog en chans och lärde känna mig.

Då skulle vi kanske få något fantastiskt tillsammans.

Undrar vad det är som gör att man väljer vilka man vill lära känna och inte? Jag kanske har gått miste om en massa fina vänner. Maria och Lena till exempel. Varför hittade jag dem först nu?

Now when it's all set and done, I can't belive you were the one. To build me up and tear me down.

I never saw it coming, I should have started running, long, long time ago.

Måste ju bara slänga in ett inlägg om fördomar också nu när jag nyss skrivit en massa om hur jag placerar folk i fack.

Jag är fördomsfull. Jag vill inte vara det, och det blir bättre med åren, men jag är fördomsfull. Jag drar slutsatser om hur folk är efter att ha träffat dem en gång. (Ofta stämmer det faktiskt, men det är inte rätt för det)

Alla gör så. Oavsett vad de säger så bildar man sig en uppfattning av folk redan efter sex sekunder. Det är faktiskt vetenskapligt bevisat.

Men visst är det synd? Jag önskar att jag kunde ge folk mer tid att visa sitt rätta jag innan jag bestämmer mig för hur de är och fungerar. Ett lysande exempel på detta är faktiskt en av mina närmaste vänner. Ärligt talat tålde jag inte henne för ett par-tre år sedan, men varför? Det vet varken jag eller hon, men det visar ju hur man kan ändra åsikt.

Däremot ger jag alltid folk en chans. Oavsett vad det gjort mot mig ger jag dem en chans att bevisa att de kan förändras eller att de inte menade vad de gjorde. Sumpar de däremot den chansen är det oftast kört. Rykten försöker jag också undvika att tro på.. Jag vill bilda mig en egen uppfattning om folk.

Hur fungerar ni?

Jag avskyr att bli placerad i fack. Att någon anser att jag "hör till" någon speciell grupp av människor. Tydligen räcker det inte med att vara "människa" eller, "tjej", man måste vara något mer.

Till saken hör att jag alltid placerar folk i olika kategorier. Bland folket jag brukar träffa finns:

Frisören, fotbollskillen, gymkillen, white-chokolat-killen, tvillingen, hockeypelaren, han som jobbar på Folksam, hon som alltid är så glad, psychot, sluggern, braten, den snälla, den dumma, den dryga, de som alltid blir fullast, egoisten o.s.v o.s.v

Så här ser det väl ofta ut. Att man ser på personer på ett särskilt sätt och sedan kategorierar dem. Det sjuka är att jag nästan inte kan släppa dessa kategorier, utan det första intrycket kvarstår ofta väldigt länge och kanske ändras det med tiden.

Varför gör man så? Det känns som om alla människor får en stämpel, när vi i en diskussion om någon person uttrycker oss typ: "Ja men du vet han som spelar hockey?" eller: "Men hon som alltid blir så full på alla fester.."

Sjukt.

Det jag ville komma till var att jag själv också såklart blir placerad, men jag har ingen aning om vilken kategori jag hör till? "den där smala" eller "hon som pratar jämt" har jag hört 100 ggr, men det måste finnas fler uppfattningar än så om mig.

Idag hörde jag en ny:

"Ja men du verkar vara en sån där latte-tjej. En sån som pratar om mogna saker, med mogna kompisar och kan disskutera världspolitiken hela dagarna utan att ledsna"

VA!? Jag vill inte vara en latte-tjej! Eller vill jag det?

Oavsett så fick den grabben nåt om bakfoten. Även fast jag har mycket erfarenheter, flyttade hemifrån relativt tidigt, pluggar på universitet och likande saker som kan uppfattas som "moget" så är jag ofta som ett litet barn. Förmodligen drog han slutsatserna efter dagens lektion då jag malde på om sveriges ekonomi, men skulle han träffa mig utanför skolan skulle han nog ändra åsikt.

Oj vilka tunga inlägg det blir idag, men jag måste bara skriva av mig.

Aporpå föregående inlägg om val i livet är jag faktiskt en urusel förebild när det kommer till att fatta kloka beslut. (hihi..Låter som McDonalds reklam..)

Jag är en sådan som alltid är på jakt efter något nytt. Nya utmaningar och nya erfarenheter.

Ett exempel på detta är att jag alltid viljat bli lärare. Under åren har andra tankar dykt upp, men försvunnit lika fort. Det är lärare jag ska bli. Nu har jag dock börjat fundera i andra banor. Jag skulle vilja arbeta med sociala frågor! Det finns nog inget jag skulle tycka vara så spännande, utvecklande och utmanande som att arbeta på ett behandlingshem, som kurator på en skola eller liknande. Dock kan jag inte bara bestämma mig för att byta inriktning eftersom jag känner mig själv och risken är stor att jag imorgon har kommit på att det inte är något för mig..

Så här är det alltså jämt.

Jag kommer på något, vill göra det NU och händer inget blir jag less. Det kan vara allt ifrån att jag är sugen på glass till att jag vill åka som Au pair ett år. Norge-resan jag surrade om tidigare är ett lysande exempel på detta. Hade jag och Lena fixat arbete och boende på en gång hade jag förmodligen varit där nu.. Men ju längre tid saker tar desto mer tröttnar jag på tanken och ibland förstår jag inte ens var jag fick det ifrån!

Nej! För mig ska saker hända snabbt. Inte en massa velande. Så länge saken är väl genomtänkt så ska det hända så fort som möjligt.

Alla våra val i livet är något vi valt att göra.

Oavsett påtryckningar utifrån eller om vi går emot våra egna principer så väljer vi ändå vad vi gör. Vi kan ju faktiskt lika gärna göra på ett annat sätt!

Min val i livet grundar jag helt utifrån mig själv. Som person är jag empatisk och hatar att såra folk. Ändå är jag framåt och säger vad jag tycker. Att hitta en bra balans mellan dessa två egenskaper är inte alltid det lättaste kan jag säga.

Jag är så trött på människor som låter andra göra deras val åt dem. (och nu pratar jag inte om frågor som rör huruvida vi ska köpa en röd eller grön tröja).. Jag förstår inte heller det här med att alltid vara andra till lags och alltid se till andras bästa. Visst, det låter fint i teorin, men i praktiken blir det sällan lika vackert. Det spelar ingen roll hur många gånger du väljer bort dina egna behov för att andra ska må bra, du vinner ingenting på det! Sanningen är att andra kommer inte göra likadant mot dig och då står du där och ångrar dina val.

Med det här menar jag inte att egoism alltid är någonting bra, men så länge andra inte far illa av din egoism så bör du använda dig av den. Det är trots allt bara Du som i slutändan kan bestämma hur ditt liv ska se ut, så varför inte göra det Du mår bäst av?

Dock kan man ju så klart göra val i livet man är mindre nöjd med, men det går ju alltid att ordna till och så länge du vet vad du behöver för att må bra är det bara att köra på!

Så fram med egoismen nu allihopa! (Det finns faktiskt ingenting dåligt med att må bra och göra det Du själv vill.)

Jag anser mig vara färdig med det förflutna. Jag anser att jag har gått vidare och accepterat, men glömma kommer jag aldrig att göra. Vissa dagar kommer allt tillbaka och det känns som om jag är fjorton igen.

Idag sa Hon något som gjorde att det brast. Bara en skitsak egentligen men Hon förstår inte hur mycket det sårar. Hon valde att sticka när jag hade det som jobbigast, för att få må bra själv. Kvar blev jag med Han och Den andra. När Den andra först kom in i bilden verkade allt så bra. Jag fick Tre och Fyra med och allt kändes spännande. Sen blev Den andra svartsjuk. Den andra älskade Tre och Fyra högt och att Han bara hade mig gjorde Den andra knäpp. Jag behandlades ungefär som en ohyra som ska tryckas ner för att till slut försvinna ur bilden.

Han hade sina egna problem och såg inte Mig längre. Tre fanns där, men på ett avstånd som kändes bra för dem. Fyra var för liten för att förstå.

Han var upptagen med sig själv och ryckte bara in när jag behövde bli tillsagd.

Sen hände Det. Någon som skulle vara min vän visade sig vara den som skulle förstöra allt. När man är 12 år gammal förstår man inte sånt, det kommer senare. Jag kan fortfarande inte titta på stjärnorna om kvällen.

Jag har aldrig fått vara barn. Hon har alltid sagt att jag måste vara stark och förståndig, medan Han alltid har sett åt ett annat håll. Inte låtsas om mig.

När jag var 15 flyttade jag hemifrån och började ett eget liv. Jag har alltid varit självständig och tagit hand om mig själv, men trots det behöver man hjälp och stöttning ibland. Men det förstår inte Hon och Han.

Ibland hatar jag Hon och Han och Den andra. Även fast jag inte vill.

Jag är klar med det där nu och jag mår bra. Men idag är en sån dag när allt kommer tillbaka och jag vill bara somna. Eller ha någon att hålla om, i tystnad. Jag har pratat färdigt, det är bara det där enkla jag behöver.

Apropå "Live and let die- inlägget".

Någon jag kännt ett bra tag och som jag haft min ups and downs med, förvånade mig igår. Han visade att det alltid kommer finnas något speciellt mellan oss även om vi aldrig verkar lyckas komma överens.

Förmodligen finns det ingen av det motsatta könet som är så lik mig och förmodligen finns det ingen som förstår mig på det sättet han gör. Han känns som en storebror.
För drygt två år sedan hände något som gjorde att vi kom varandra ännu närmre. Vi delar något inte många delar och trots att vi egentligen knappt känner varandra känns det som om vi står varandra otroligt nära. Vi kan se på varandra om det hänt något och utan att behöva säga nåt så vet vi att vi finns för varandra. Han sa någon gång att hans tjej aldrig kommer att förstå. Igår sa han det igen fast på ett annat sätt..

Vi pratade om livet och det gick upp för mig att jag är så jävla lurad. Både han och jag är lurade och det gör ont.

Jag önskar honom allt gott i livet även om jag kanske innerst inne vet att det inte finns någon återvändo.

Och idag gjorde jag det sistnämnda.

Jag kan härmed, vid (snart) tjugo års ålder joina alla andra tjejer i denna värld. Jag trodde aldrig att det skulle vara så, speciellt inte med tanke på vad som sades, men visst! Här är jag, blåst och lurad.

Tro inte att detta trycker ner mig, jag vill bara minnas denna dag som den som alla andra pratar om.