An' here I go again on my own
Goin' down the only road I've ever known,
Like a drifter I was born to walk alone
An' I've made up my mind
I ain't wasting no more time

Sverige är ett analknullande horhus.

Det sa en pastor på ett tv-program jag såg nyss. Ett program som handlade om religion. Han hatar Sverige för att vi tillåter homosexualitet.

Som de flesta säkert vet är jag kristen. Men i mångas ögon skulle jag nog inte klassas som en "god kristen". Jag svär, dricker alkohol, har sex före äktenskapet, lyssnar på all sorts musik, kämpar aktivt för homosexuellas rätt i samhället och går inte särskilt ofta i kyrkan.

Ändå anser jag att jag är kristen. Vissa spottar på mig och andra skrattar åt mig. Men för mig handlar det om något helt annat än en massa förhållningsregler och "måsten". Jag gör precis vad som faller mig in, får jag inte vara troende då? Jag tror heller inte på allt som står i bibeln, jag tror inte att Jesus var som han beskrivs i bibeln. Underverk gjorde han säkert, men han kunde inte trolla fram mat till en massa människor från ett bröd och han kunde heller inte gå på vattnet. För varför skulle han kunna det? Han kan väl vara alldeles fantastisk, älskad och bildad utan att en massa trolleri ska komma in i bilden?

Jag tror heller inte på Gud. Jag tror på människan. Människan behöver Gud för att bli starka och infinna hopp men han finns inte rent fysiskt. Vi behöver en tro för att klara oss igenom svåra saker i livet och då blir Gud lättast att vända oss till. För han "finns". Det skulle bli ännu svårare att bli accepterad om vi trodde på en osynlig vi själv hittat på namnet på.. 

Det jag tycker är synd med kristendomen är att folk tolkar den som vi vill och alla blir någon gång ifrågasatta.

Om bibeln är något vi alla ska följa, hur kommer det sig då att alla tolkar det som står olika? Präster inom EXAKT samma kyrkor tolkar den inte ens likadant. Vissa viger homosexuella och andra tar väldigt starkt avstånd från det. Hur kommer det sig?

I så fall kan ju jag sitta och tolka min bibel precis hur jag vill och vända det till något helt vrickat, fel och något som går emot allt kristendomen tror på. För det är ju det alla andra gör! Inte ens prästerna kan ju komma överens!! Är det bara jag som tycker det verkar rätt konstigt? 

Jag har valt att leva mitt liv precis som jag vill utan några regler, vad jag får och inte får göra. För jag tror på mig själv och jag lär mig av allt och på så sätt växer jag som människa. Jag litar på mina egna beslut och jag ångrar aldrig något eftersom jag ändå inte kan ta tillbaka någonting.

Jag har många kristna vänner. Jag har även en del muslimska vänner. Inga av dom verkar tolka sin egen tro lika och alla lever på olika sätt. 

Så hur ska en god kristen egentligen vara? Vad får man tycka och göra?