Igår var det äntligen dags. Igår fick jag i en halvtimme följa de fyra vännerna Linda, Mats, Tobbe och Micke på gruppboendet i Köping. Det finns nog ingenting som får mig så glad som dessa levnadsglada människor. De har så mycket de skulle kunna vara bittra för, men det finns inte ett uns bitterhet i dessa människor. De lever i nuet, är nöjda med sitt liv och önskar inte något bättre. (Förutom Micke då som skulle vilja vara rockstjärna, men det är mer en dröm...)

Nu längtar jag till nästa söndag för då är det dags för lite vardagsglädje igen. Dessa människor inger hopp.